Undervisning

Grovsta skola

Brev från en lärarinna som tjänstgjorde i skolan 1947

Ur ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA .
ÅRGÅNG LXXXVII 2007 VOLYM 206 UNDER REDAKTION
AV STIG G NORDSTRÖM MINNEN OCH DOKUMENT XI . . . .
VAR DET BÄTTRE FÖRR?
En avgångsklass 1947 berättar om de första åren som folkskollärare, sid 12

Kära ni!

Penningby den 16.10.1947 Så var det min tur. A v ovanstående torde framgå, att jag hamnat i Penningby, associationen leder er rätt om ni kommer att tänka på Nils Ferlin och Roslagen. 12 km söder om Norrtälje ligger skolan i Grovsta , där jag tjänstgör. Länna heter socknen och i Hysingsvik bor jag, invecklat eller hur? Det finns nämligen ingen tjänstebostad, utan jag bor på en större bondgård, som sommartid är pensionat och då översvämmas av semesterfirande stockholmare. Tyvärr ligger nämnda gård på ett avstånd av 4 km från skolan. Hade jag närmast på Seminariet så har jag väl fått längst nu . Eller finns det någon, som slår rekordet? Det går dock buss, med vilken de flesta av mina skolbarn åker. Än har jag inte utnyttjat denna möjlighet i någon större utsträckning. Jag åker cykel och finner, att den friska Juften gör mig gott. Ä ven om man åker buss, måste man gå l km från ett vägskäl nämligen, dessutom är det bra att kunna stanna kvar efter skolans slut. Det skall byggas en ny skola här. I tio år har de hållit på och ackorderat, en del gubbar vill ha en centralskola för hela socknen , andra vill det inte. Fram och tillbaka har det stötts och blötts och tillsatts kommitteer. Och att det verkligen behövs en ny skola, kan jag skriva under på med gott samvete. Skolsalen jag har är rymlig och ljus men dragig och försedd med en sån där “invecklad” järnkamin. Det finns inte vattenledning och inte särskilt avklädningsrum och inte någon gymnastiksal. De andra två lärosalarna är inte bättre. Men om den lyckligaste lösningen skulle vara en centralskola , tvivlar jag på. Den skolform jag har är B l , klasserna 5, 6 och 7. Tyvärr kan jag inte instämma med Inga i lovsång över barnens snällhet. Det stora flertalet är nog bra , men det finns två stycken, som verkligen är mitt stora bekymmer, i all synnerhet som de ha sådan makt över de andra. Men om bekymren är det inte jag skall skriva. Det är inte mer än 16 barn sammanlagt i alla tre klasserna, 6 flickor och 10 pojkar, och själva undervisningen tycker jag om, utom sången. Och det är klart att jag tycker om barnen också och just de där två intresserar på sitt sätt, fastän de är tröttsamma. Jag har tänkt ibland, att det skulle ha varit Ingeborg, 13 som skulle ha kommit hit i stället. Hon hade nog klarat det bättre. I lördags och måndags hade vi lov i skolan för deltagande i en konferens i Stockholm. Det tar bara ung. två timmar att komma dit härifrån och är bra förbindelser över lördag-söndag. Bland andra lärare träffade jag Kajsa Lindroos f.d. och hon hälsade så mycket till er allesamman, var ni än befinner er i Sveriges land. Jag hade hoppats träffa på någon av er, men det var tydligen bara jag, som hamnat i Sthlms län.- I kväll skall jag cykla iväg till kyrkbyn, l mil härifrån , där vi ska ha sångövning hos kantorn. Det är trevliga människor, som är med i kören och någon nytta gör man ju i andra stämman, där vi inte är mer än tre . För att tala om vad jag sysselsätter mig med andra kvällar, kan jag berätta, att jag håller på med en stor ryamatta, l ,20m x 2m. Den brukar jag sitta nere i köket med på kvällarna och prata med husets folk: pappa Österman, en stor och trygg upplandsbonde, kyrkvärd, nämndeman och sockenpamp; hans fru, en glad och arbetsam liten bondkvinna och något eller några av deras sex barn. Eftersom Inga skröt med skönheten där uppe i norr, måste jag framhålla , att det också här är vackert på sitt sätt. En vik av Östersjön tränger in i landet och vid dess stränder grönska uråldriga gamla lövträd. Här finns också ett medeltida slott med sitt traditionella spöke, runstenar och gravfält. Men mina kollegor borde också få en tillägnan på några rader. Den ena är folkskollärarinnan , mycket snäll och bussig mot mig, ung. 50 år men en aning nervös, den andra är småskollärarinnan, lika gammal eller ung om man så vill, angripen av Vaerlands ideer och med en viss reservation mot folkskollärare. På det hela taget trivs även jag med tillvarons glädjeämnen och bekymmer och längtar ingalunda tillbaka till Sem., möjligen till er, men vi ska ju träffas i pingst; det glömmer ni väl inte! Må så gott till dess, allesamman, var ni än finns, och kom ihåg, att denna boken den skall vandra från den ena till den 14 andra. Låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå- så är den snart här igen.

Er Marga adr: Penningby t el. Hysingsvik l O